Blev påmind om en dag jag inte vill tänka på.
Jag har just varit med Lintu till veterinären på ettårs kontroll.
När vi kom in på Djurkliniken satt en annan finnspets i entrén och väntade på sin tur och efter att jag anmält oss satte vi oss snett mittemot "släktingen" för att Lintu skulle få ögondroppar. Jag frågade om det var en tik (för hon var inte så stor i kroppen) och fick till svar att "Jo, men hon är stor för att vara tik" och jag ställde som följdfråga hur gammal hon var, fick då veta att hon var sex år och kom från Nordmaling.
Direkt efter den korta konversationen hade jag droppat klart, gick tillbaka med den lilla flaskan och satte mig på ett annat ställe (för att Lintu var omöjlig och inte kunde låta bli henne).
Efter att jag suttit på det nya stället började tikens husse att sucka och svära över att det tog sån tid. Men så blev det tillslut deras tur och de gick in i närmsta rum. Det tog ett tag, men så kom ägaren ut, tog en kopp kaffe och sa till en personal att "Det är nog över snart". Så kom det en annan personal med en blå påse och så efter drygt en minut kom ägaren ut med säcken igen och gick ut till sin bil. Jag blev helt paff.
När Lintu sen fått göra undersökningarna och fått två olika vacciner kom mamma och hämtade oss. När vi körde därifrån berättade jag om händelsen och fick en stor klump i halsen. Och nu sitter jag här och bölar.
När vi kom in på Djurkliniken satt en annan finnspets i entrén och väntade på sin tur och efter att jag anmält oss satte vi oss snett mittemot "släktingen" för att Lintu skulle få ögondroppar. Jag frågade om det var en tik (för hon var inte så stor i kroppen) och fick till svar att "Jo, men hon är stor för att vara tik" och jag ställde som följdfråga hur gammal hon var, fick då veta att hon var sex år och kom från Nordmaling.
Direkt efter den korta konversationen hade jag droppat klart, gick tillbaka med den lilla flaskan och satte mig på ett annat ställe (för att Lintu var omöjlig och inte kunde låta bli henne).
Efter att jag suttit på det nya stället började tikens husse att sucka och svära över att det tog sån tid. Men så blev det tillslut deras tur och de gick in i närmsta rum. Det tog ett tag, men så kom ägaren ut, tog en kopp kaffe och sa till en personal att "Det är nog över snart". Så kom det en annan personal med en blå påse och så efter drygt en minut kom ägaren ut med säcken igen och gick ut till sin bil. Jag blev helt paff.
När Lintu sen fått göra undersökningarna och fått två olika vacciner kom mamma och hämtade oss. När vi körde därifrån berättade jag om händelsen och fick en stor klump i halsen. Och nu sitter jag här och bölar.
Våra hjärtan! ♥
För övrigt gick det bara bra för Lilleman. Han ser bra och behöver inte glasögon (veterinärens egan lilla skämt), har inga fel på sina knän (vilket finnar kan ha) och har numera även ett eget pass.
Kommentarer
Trackback
